Jadu, nu var det ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Mycket har hänt sedan sist, men ändå är det bara en viktig händelse som kretsar i mitt huvud... Hur kan hela ens vardag vändas upp och ner på en dag? Hur kan ens vardag gå från soligaste solsken till regnigaste rusk på bara några timmar? Hur, hur, hur?
Javisst, jag har hört det förut; livet är skört och man skall allt ta vara på det.
Men att det var riktigt såhär skört har jag aldrig ens kunnat föreställa mig!
Åter igen, HUR? Hur kan ett liv ta slut på bara minutrar, utan förvarningar och helt utan mening. Frågorna går i oändligheten, men hur skall de kunna besvaras? Min allvetande pappa kan ju inte längre ge de svar som jag trånar efter! Inte heller vara den varma famnen att kunna gå till...

Tyvärr måste ändå vardagen gå vidare. Även om den ofta känns som ett rent helvete, framförallt när man kommer hem varje dag känns det som man sjunker ner i ett bottenlöst hav, trycket blir högre och syret börjar samtidigt att ta slut. Luften går liksom helt ur en.
Men återigen måste man ändå ta sig till skolan, försöka vara stark och kämpa sig  upp till ytan igen, in i vardagen. Visst, det går att ta sig upp till ytan varje morgon, få de livsnödvändiga andetagen för att orka dagen.

Nu är det dags för mig att lägga mitt huvud på kudden, tänka den evigt återkommande önskan... Att somna och sedan bli väckt, bli väckt ur denna hemska långa mardröm! Jag vill tillbaka till lovet då jag blev väckt varje morgon. Tillbaka till den tryggheten TACK!